Apalle och vidare ut i världen - Hågas omvärld på bronsåldern

Man kan sätta bronset i centrum för att förstå handelsvägarna till och från Hågaväldet år 1200-800 f.Kr. För helhetsbilden måste man titta på annat också, keramik givetvis, gravar, formen på yxor, skärvstenshögar, stenskepp, hällristningar osv. Men jag börjar med att skriva lite om bronset. Apalle på Östra Håbolandet utanför dagens Bålsta var en central plats för tillverkning av bronsföremål. Apalle och intilliggande boplatsen Vi gård kan jämföras med samtida landsbyar på Jylland. På andra sidan Mälaren låg en liknande plats i Hallunda.

På sidan 137 i Kaliff och Östigårds bok om Håga (Håga, kung Björn och Svearikets vagga", 2023) finns en bra karta över Mälardalens bronsålderslandskap med lokaler utmärkta från Ryssgärdet i norr till Hallunda i söder. Apalle ligger vid huvudleden in mot Ekoln medan Hallunda ligger mitt emellan Södertäljeleden och Stockholmsleden, vid dagens Botkyrka. 

Vattnet man paddlade över var bräckt. Vid början av bronsåldern låg strandlinjen 20 meter över nuvarande havsyta, men även havsytan var högre. Littorinahavet var ett saltare hav en Östersjön, men kring 1000 f.Kr hade landet stigit så mycket att forskarna döper om havet till Limneahavet efter en sötvattensnäcka (Lymnaea ovata). Landhöjningen på bronsåldern var ca 20 mm per år, och år 1000 f.Kr var strandlinjen 14 meter över nuvarande havsyta. Landhöjning går att mäta på olika vis, och strandlinjen påverkas av också av andra faktorer, främst havets nivå. Förloppet är inte linjärt, under en period 2000-1600 f.Kr flyttar sig strandlinjen uppåt igen kring Stockholm. Förändringen i landskapet måste ha varit påtaglig mellan generationerna, med allt mer synligt land och allt lägre salthalt i vattnet. Mälaren blir en sjö först 1000  e.Kr.

Vid utgrävningar i  Hallunda hittade man en tutulus (en slags spiralformad bältesprydnad), nålar, en ring och några knappar, rakknivar, pilspetsar och knivblad.  I Apalle hittade man bronsfragment av samma typer av föremål, (total 103 bronsfragment) samt formar för att gjuta kantyxor och holkyxor. I Hallunda fann man flera ugnar och en stor verkstad men i Apalle fann man 79 huskonstruktioner varav 54 bostadshus, med gjuteriverksamhet i hela området men inga hittade ugnar. 

Bronset gjöts om många gånger. Brons smälter vid en lägre temperatur än koppar. Men för tillverkning av brons bedrevs handel med koppar och tenn. Koppar fanns att få från många platser men tenn var mera sällsynt. Cornwall var en mycket central tennfyndighet. Man har visat att tenn därifrån även använts även i Mellanöstern, där man ursprungligen började producera brons från tennfyndighet i närområdet. Det fanns fler fyndigheter i Storbritannien och på Irland. Bretagne, Portugal och på Balkan fanns andra viktiga områden. Några mindre tennfyndigheter fanns i franska centralmassivet och i Karpaterna. Närmare Skandinavien fanns tennfyndigheter i Erzgebirge, som ligger i det som är i dagens Sachsen, på gränsen mot Tjeckien.

Handel med koppar, tenn och brons var alltså långväga, men kan givetvis ha gått i många led. Pälsverk, bärnsten och slavar kan ha varit bytesvaror.

Kaliff & Östigård (K&Ö, jag ber om ursäkt för att jag inte använder danskt Ö) skriver i kapitel 9 om fler bronsåldersutgrävningar i Enköpingstrakten, Nibble, Annelund och Boda i Bred socken. I Boda hittade man i ett "Broby"-kulthus ett bronsspänne av Bornholmstyp som daterades som jämngammalt med Hågahögens fynd.  Förutom i Håga och Apalle har större bronsfynd gjorts i t.ex. Ryssgärdet, Lilla Härnevi, Dragby och Torslunda. Nibble är den största utgrävningen av denna sort. Den första gjordes längre söderut, i Ringeby strax norr om Norrköping.

K&Ö skriver att förutom ett bra läge i uppländsk bronsåldersbygd hade Håga ett bra läge för mera långväga transporter. Söderifrån via Södertäljeleden. Österut via flera leder, till exempel Långhundraleden och Norrtäljeleden. Under tidig bronsålder även norrut (fynd av bl.a. kvinnograv i Torslunda i Tierp) men den kortare vägen från Tierp till Håga grundas upp allt eftersom. Vidare upp längst kusten uppemot Indalsälven. Kontakter med Finland, Baltikum och vidare österut har beskrivits väl av Ojala. Se även Tomas Erikssons kapitel "Bronsålderns Håga" i Upplandsmuseets Hågabok. 

Hågahögens samband med den Europeiska höggravskulturen är komplicerad, jag får hänvisa till kapitel 10 i K&Ös bok och Henrik Thranes kapitel i Upplandsmuseets bok. Den mest berömda graven i Danmark, Egtvedsflickans grav på Jylland, är tidigare än Hågahögen, från 1370 f.Kr. Att flickan var från södra Tyskland har visats, och man vet att hon reste tillbaka till sitt hemområde och sedan kom tillbaka igen till Jylland innan hon dog. Korshöj på Fyn är samtida med Hågahögen. Lusehöj i samma område på Fyn är från 800 f.Kr, och är bland de sista storhögarna som byggs där. Den så kallade kungagraven i Seddin i norra Tyskland ligger i ett område med flera hundra högar av olika storlek. Kiviksgraven och Sagaholmshögen i Jönköping är viktiga gravmonument från bronsåldern - de innehåller gravbilder som gör dem annorlunda än Hågahögens grav.

Inom språkforskningen använder man begreppet "germanic parent languages, GPL" för de språk som föregår det "proto-germanska" språk man rekonstruerat och som man antar talades i dessa områden från cirka 500 f.Kr. Ursprunget är indo-europeiskt och spreds av efterkommande till den från öster invandrande Yamnaya-kulturen. Jonathan Lindström kallar människorna i Håga för svear och det ger en annan känsla än om man kallar dem för "proto-germaner" eller GPL-talare. 

Håga låg i norra delen av det kulturområde som kallas nordisk bronsålder (Nordic Bronze Age). Varje sådant begrepp kan givetvis problematiseras. Kanske var "kulturen" i Uppland annorlunda jämfört med södra delarna av Norden eftersom man hade kontakter både norrut och österut till helt andra miljöer än vad som fanns söderut. 

Bland de häftigare fynden från bronsåldern är ett kultföremål som kallas "Balkåkra-gongen", hittad 1847 utanför Ystad. Daterad till ca 1500 f.Kr. Det finns bara ett liknande föremål, det hittades nära Sopron i norra Ungern, på gränsen till Österrike. Omskrivet var ett depåfynd 2021 utanför Alingsås - en bronsåldersskatt med ett 50-tal praktföremål. SVT tar upp Loshults-statyerna, i sin konsthistoria. Det allra mest kända föremålet från nordisk bronsålder är Trundholmsvagnen, en solvagn som hittades 1902 på Själland.

K&Ö skriver att under gynnsamma omständigheter kan det ha tagit någon vecka att färdas med båt från Håga till Fyn, och om man vågade sig ut på öppet hav var det lika nära till det som idag är tyska och polska kusten. Jag tycker det låter otroligt men två veckor borde ha räckt. Kristian Kristiansen är den arkeolog som skrivit mest om det ekonomiska system som fanns i området med handel ner till östra Medelhavet. 

K&Ö nämner paralleller till fornborgen också. En befästning i Bernstorf i södra Tyskland där man hittat bärnsten och guldföremål. En gigantisk försvarsanläggning i Cornesti-Iarcuri i Rumänien som övergavs ca 1100 f.Kr. I Lindströms "14000 år" finns en karta på sidan 234 med dessa två platser omnämnda. Det finns många fler. På sidan 232 i en publikation "The Baltic in the Bronze Age" finns en karta över studerade fornborgar och andra lämningar (fortifications) i området från Alperna och norrut till Uppland, med hundratals markeringar, fast då är det både bronsålder och järnålder. 

Anders Bornfalk Back anser att man kan tolka fornlämningskomplexet vid Håga som en nordlig variant av ett mönster som man ser på kontinenten, med befästa centra och bosättningar. (Olausson & Bornfalk Back, 2022, "Bronsåldersborgen Predikstolen", i Upplandsmuseets bok). De östliga kontakterna var väl så viktiga som Karin Ojala har visat, men påverkan kan ha varit olika. K&Ö tror att vi är lite blinda för hur täta kontakterna var med Baltikum. 

De tar upp att de så kallade "mälardalsyxorna" har en motsvarighet i ananjino-kulturområdet vid floderna Volga och Kama (Volgakröken). Detta är vad jag förstår fynd från en senare period, från 800 f.Kr och framåt, när bronsålder är på väg att bli järnålder. Begreppet "ananjino"-kultur ska förstås brett. En av fyndorterna, Akozino vid Volga, beskrivs ibland som en egen kultur. Dit är det ca 240 mil, ungefär lika långt som till Cornesti-Iarcuri i Rumänien. Som jämförelse -från Håga och Hallunda är det 9 mil, till Fyn är det 90 mil och från Håga till Erzgebirge är det 140  mil.

Thomas Eriksson avfärdar i princip att dessa yxor skulle säga något om direkta kontakter mellan Volgakröken och Mälardalen. Han skriver om vad keramiken berättar om Håga i ett kapitel i Upplansmuseets Hågabok och finner stöd för kontakter med Finland och Baltikum. I kapitlet gör han klart att de ryska yxorna inte kan anses motsvara de holkyxor man hittat i Mälardalen, och att även "mälardalsyxor" är en heterogen grupp. (se figur 22 på sidan 124)

Linus Eriksson skriver om detta i sin kandidatuppsats 2018 som jag nämner i mitt inlägg från oktober 2021 och sin slutsats rörande ursprunget för idéer om vallanläggningar lyfter han fram Unetice-kulturen, dvs den äldre kulturen (2300-1600) som för mig är mest känd för Nebra-skivan.

Jonathan Lindström väljer att beskriva dessa kontakter med maktbegrepp. Mälarområdet kallar han Hågaväldets kärnområde. På en karta på sidan 273 i "Sveriges långa historia" märker han ut områden från Köping till Roslagen, och från Tierp till Södertäljeleden.  Kontakterna med Dalarna. Vikbolandet och Gotland betecknar han som bundsförvanter. Handeln med Norrland (ex Medelpad), Finland (Kumo älv, Vanhalinna fornborg) och Baltikum (ex. Lube och floden Daugava) anser han hade former som gör att han kallar dessa områden för tributländer med "småkungar". Separata välden har han i Kivik, i Västergötland och på Fyn/Jylland. 

Lindström beskriver också hur Hågaväldet faller. Han tänker sig att Kivikväldet genomför ett angrepp ca 820 f.Kr och bränner ner fornborgen och utplånar dynastin i Håga. Han kopplar detta till bronsbrist och begynnande järnålder där långdistanshandeln minskar och västra Mälarområdet ökar i betydelse. Han skriver att en tydlig effekt var att Apalle stagnerade som central handelsplats från 800 f.Kr 

Sanna Koski "Apalle och Hallunda", 2019: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1425348/FULLTEXT01.pdf

Ullén, I., Ericson, P, Eriksson, T., Kjellberg., A-S., Lindholm, P., Wigh, B. & Åkermark, A. 2003. Bronsåldersboplatsen vid Apalle i Uppland. Riksantikvarieämbetet UV Uppsala rapport 1997:64. Stockholm

Olausson & Bornfalk Back, 2022, "Bronsåldersborgen Predikstolen", 2022, i Zachrisson m.fl. (red.) "Håga. Gravhögen och bygden från bronsålder till nutid". Upplandsmuseet. 

Anm 2024-05-12. P1s Vetenskapsradion historia har haft två program om hällristningar och båtar på bronsåldern. Ett 16 april 2024 och 25 minuter in i programmet den 7 maj 2024.

Johan Ling berättar bland annat att de räknat på mängden brons totalt för Sydskandinavien, De uppskattar befolkningen till en halv miljon baserat på att det kan ha funnits cirka 75000 gårdar. Om man antar 1 kg brons per gård, som ska bytas efter några år, leder det fram till att det måste ha importerats 1-2 ton per år. Ett skeppsvrak man hittat innehöll 300 kg. Även om man inte lastat så mycket i båt behövdes inte så många båtlaster per år. Johan Ling tror att man i huvudsak försökte handla till sig materialet i de södra delarna av brittiska öarna. Han tror inte på alltför många mellanhänder då det skulle kostat för mycket och dessutom var det säkrare att färdas långa sträckor på havet. Man har inte hittat mer än fragment av bronsåldersbåtar. Den båt som utgör modell för hur det såg ut, Hjortspringbåten, är från järnåldern. Mikael Fauvell och Johan Ling berättar om det. De redogör för praktiska tester där man paddlat en sådan båt 8 mil om dagen. I simuleringar har man räknat med att man kunde ta sig från Danmark till England på två veckor.