Hågaväldet
Jag skrev i Oavslutat om Håga först den 12 augusti 2015 och sedan den 30 november 2019. Då hade Jonathan Lindström skrivit en artikel i tidskriften Populär arkeologi. Sen var han på TV och pratade om fornborgen och Håga och sedan kom hans stora epos "Sveriges långa historia" 2022 där Hågaväldet får utrymme. Han började tidigare - Jonathan Lindström skrev om "Norra Mälardalen under bronsåldern, en landskapsanalys", 2011, i ett samarbete publicerat som "Nibble, en bronsåldersmiljö i Uppland" med redaktörerna Magnus. Artursson, Leif Karlenby och Fredrik Larsson. Och det finns mer, Lindström är mycket produktiv.
I TV-programmet ”De första
svenskarna” finns en animering av fornborgen som man
kan se på SVTPlay.
53 minuter in i del 2 berättar Helena Victor och Jonathan Lindström om fornborgen. Att den brinner blir själva symbolen för hur bronsåldersmakten i Håga går under när vattenvägarna ändras och järnåldern startar. Programmet ligger ute för att ses till 15 maj 2023.
Jonathan Lindström har ett upplägg i "Sveriges långa historia" där han skapar sammanhängande berättelser av vad som kunde ha hänt. Han ritar upp en tidslinje med en "Hågamonumentfas" som börjar 1142 f.Kr och kulminerar med att Hågahögen byggs kring ca år 1030 f.Kr för att senare börja stagnera och slutligen förstörs Hågaborgen ca år 820. Från 900 f.Kr har han lagt in en "Lubefas" uppkallad efter en plats i Kurland.
Jag får acceptera att Lindström vill kalla Hågaväldet för ett Sveavälde, det är hela förutsättningen för hans "långa svenska historia" att man kan använda "svea" som ett begrepp mer än 1000 år innan det först finns belagt i källor. Han skriver på sidan 251 att han nöjer sig med att kalla det för ett "välde", för det skulle leda till missförstånd om han kallade det för ett "Svea rike". Tack för det. Ett välde är en stark centralmakt men inte nödvändigtvis ett "rike" i betydelsen en suverän stat. Men givet att det rimligen fanns "sega politiska strukturer" och belägg för en kontinuerlig period av välstånd i Håga så tycker jag det finns fog för att kalla stormännen där för kungar. Möjligen skulle man hellre kunna tala om kungen i Håga som en mycket framstående överhövding. Men det går på ett ut om man med kung menar den mäktigaste bland stormännen, så pass betydande att en av dem fick en mycket prestigefylld begravning. Dansken Henrik Thrane, som jämför Håga med danska högar i Upplandsmuseets Hågaskrift, väljer att tala om "en av samhällets toppfigurer". Det fanns en handel som skapade utrymme och skäl för att bygga borgen vid Predikstolen. Hågahögen framstår som ett bronsåldersmonument i klass med de främsta som byggdes på Fyn vid samma tid. I Upplandsmuseets skrift nr 12 "Håga" är det främst Korshöj på södra Fyn Henrik Thrane jämför med, som ligger i samma område som det senare byggda Lusehöj som är mer berömt. Lindström menar att Hågakungen kunde mönstra 100 skepp om han behövde, då avser han bronsålderbåtar med åtta man i varje. (Jämför Hampnästoften som man tror satt i en åttamannabåt). Jag gissar att 80 man hade räckt för att ta över en hövdingagård, men för att avskräcka ett angrepp från någon större makt söderut kanske det behövdes en teoretisk möjlighet att mönstra flera hundra man. Och om det bodde minst 15000 människor i Håga med kringbygder så kan säkert några procent av dem varit möjliga att båda upp i orostider.
Förklaringen till att väldet fann sitt centrum just i Håga skulle enligt Lindström vara det militärt mera skyddade läget jämfört med mera lätt-tillgängliga platser runt Mälaren. Stämmer det blir fornborgen ännu viktigare, det skulle då ha varit så pass konfliktfyllda tider att en försvarsanläggning krävdes. Lindström spekulerar i att en dansk "prins", en brorson till en småkung i Enköping eller någon annan nordisk hövding, valde platsen och erövrade den. Men ett alternativ är att det fanns en familj i Håga som helt enkelt blev mäktigast. Redan under 1400-talet f.Kr byggs en hällekista och ett kulthus i Håga. Lindström menar att arkeologin visar att några på 1100-talet tog över Håga, förstörde kulthuset och byggde nytt. Borgen byggs före högen som byggdes ca 1030 f.Kr. Idén att bygga en hög måste ha kommit söderifrån. Man kan även tänka att någon ambitiös släkting i Håga först störtade de gamla styret och valde att bygga en ny kultbyggnad och sedan tog intryck av högbyggare söderut, men varför skulle man då ha förstört allt det gamla så grundligt? Oavsett vem det var som ansvarade för borgbygget så är det någon eller några som kunde mobilisera fram ett stort arbete med att släpa sten, det rör sig om en 760 meter lång mur uppe på höjden, ca 10 meter bred (3-14 meter) och 0,3-1,5 meter hög. Jag tänker att det är alla dessa arbetande människor som är de som bor i området och rimligen har sina efterkommande kvar där 1000 år senare som är "svearna". Vilka som utgjorde makteliten i Hågaväldet är alltså oklart, det kan ha varit en regional familj eller ett maktövertagande utifrån. Han som begravdes i högen var tredje eller fjärde generation i den familjen, så det är borgbygget och kulthuset som grundar makten, och högen bekräftar den. Även högen krävde mycket arbetskraft, beräkningen ligger på 250 manmånader. Men det blev en unik hög - till den grad utmärker sig högen att platsen kom att få heta Håga, det är samma ord som Hög.
Thomas Eriksson, som skriver om bronsålderns Håga i Upplandsmuseets skriftserie, är försiktigare. Han menar också att Hågahögen är ett unikum bland de ca 500 bronsåldersgravar i Uppland och Västmanland man undersökt men att det inte borde ha varit den enda centralplatsen i Mellansverige. Lindström menar att flera centralplatser fanns under äldre och mellersta bronsålder 1700 f.Kr - 1142 f.Kr, betydelsefulla var Boglösa nära Enköping och Tierpsområdet, men sedan kom Håga att dominera. Eriksson menar att det är svårt att se en tydlig hierarki i den samlade bebyggelsestrukturen men den är ofullständigt undersökt och han landar i att "Hågahögen är svårplacerad på ett geopolitiskt plan". Mycket mer finns att läsa om detta i "Bronsålderns Håga", redaktörer Karin Ojala och Terje Östigård, 2022. Här beskriver Tomas Eriksson handeln runt Mälardalen mera som ett nätverk med Håga som en rituellt central plats. (sid 102). I denna skrift finns också mycket mer om fornborgen så jag får återkomma till den.
Tidsangivelsen 1142 f.Kr tycks vara baserad på att klimatet vart bättre efter en köldkris 1159-1142, sannolikt orsakad av ett av Heklas större vulkanutbrott. De exakta åren är hämtade från årsringar på ek på Irland men något liknande hände i Skandinavien att döma av bottensediment. Någon tänkte: nu blir det bättre väder, vi anfaller. Men Lindström skriver att vi vet inte exakt när det skedde, bara att det var under 1100-talet.
Montelius indelning av bronsåldern i sex perioder innehåller en period III från 1300-1100 f.Kr, och en period IV 1100-900.
Lindström har även en karta över Hågaväldet på sidan 260. Där är kärnområdet utmärkt med Håga, Boglösa, (Hemsta) och centralplatserna med metallverksamhet vid Apalle i Håbo och Hallunda i Botkyrka. Fig. 9 i "Bronsålderns Håga", red. Ojala Östigård,, visar Apalle och fornborgen Draget i relation till Håga, och anger att det med båt tog cirka 2,5 -4,5 timmar att ta sig emellan. Utanför detta kärnområde var Vikbolandet och Gotland bundsförvanter, och även ett område uppåt Dalarna där Tingsnäs står markerat. Vidare fanns vad han kallar tributområden på kartan, runt Medelpad, Åland och i Finlands kusttrakter och i Baltikum.
Vad jag begriper är skärvstenshögar och stenskeppsättningar viktiga för att se geografiska sammanhang i detta fall, Jag får återkomma till det.
Hågaväldets fall runt 820 f.Kr får ett eget kapitel i Lindströms bok. Till det hör ytterligare kartor. Det får också anstå till andra inlägg.
Det hela är spännande läsning och skapar en bild av vad som kunde ha hänt. Arkeologi presenterat på Jonathan Lindströms vis.
Maja Hagström skrev lite om Hågahögen i "Försvunnen värld" 2011. I den boken finns en bra karta på sidan 150 över Fyrisåns dalgång med Håga i söder. Maja Hagerman lyfter fram det monumentala hos Håga på ett annat vis, genom att leva sig in i en bronsgjutares funderingar och hon föreställer sig till och med att han hört talas om kungamakten i Mykene. Hagerman tar också upp drottningarna, och nämner att det mantelspänne och de små guldspiraler man funnit i Hågahögen kan ha tillhört en kvinna och att det kan ha varit flera personer i graven. Undersökningarna 2017 (Ullén och Drenzel) visade på att det bara var en person, men kan inte avgöra om det var en man eller kvinna. Personen var 50-60 år med klen kroppsbyggnad. Tomas Eriksson utesluter inte att det kan ha varit två begravningar, och tänker då att det kan ha varit far och son. Kapitlet i Upplandsmuseets skrift har rubriken "Hövdingar i Håga". Han anger ett rätt stort tidsspann för när det ska ha skett, 1100-900 f.Kr. Oavsett, så var personen/personerna symboler för något som krävde mycket fina gravgåvor och en imponerande hög.
Kommentarer
Skicka en kommentar